vår och sol i all ära, men jag får ofta sådan jävla huvudvärk såhär års. tror det beror på att det är så ljust att man måste kisa hela tiden och dessutom så varmt att man behöver dricka massa mer vatten, och jag som knappt dricker tillräckligt resterande delar av året. idag har jag alltså ont i mitt "lilla" huvud och när man har ont någonstans är det okej att klaga på saker och vara sur. jag tänker ta tillfället i akt att vara en riktigt jävla surkärring och klaga på de två typer av människor som jag nog tycker minst om här i världen är: barn och långsamma människor. på punkt nummer ett har jag egentligen inget nytt att komma med än att de är fruktansvärda när de skriker och pratar och finns. när man bor i en mindre stad typ skövde kan man med lite ansträngning hålla sig borta från situationer/ställen där man kan utsättas för dessa varelser. när man bor i en större stad typ stockholm och måste åka lokaltrafik är detta ej längre möjligt. idag började dagen med en treårig unge som inte bara tog upp all plats på bussen genom att ligga i sin barnvagn, hon blandade dessutom hejdlösta primalskrik åt sin mamma med fraser som "jag älskade inte ens dig". jag tycker att det är läskigt när barn använder sådant språk, de blir som vuxna i små kroppar. detta för mig vidare till nästa anledning till varför jag inte gillar barn, när de är lillgamla. jag var på naturhistoriska i helgen och där gick var och varannan unge med mallig min och droppade årtal och förklarade om människans utvecklig för sina föräldrar. fint att de lyssnar i skolan men vem gillar en pytteliten bessewisser?
störningsmoment nummer två: långsamma människor. även dessa kan man i viss mån försöka undvika i mindre städer men i tunnelbanan är de som all avet hopplösa. det är inte okej att blockera rulltrappan om man skall ta ett steg i halvtimmen och det är inte okej att stanna precis utanför tågets dörrar för att kolla åt vilket håll man skall. den här typen av långsamhet slår ändå inte folk som inte orkar lyfta på fötterna när de går, pratar släpigt, måste tänka efter innan de gör minsta lilla grej eller i allmänhet är slöa och utan go. jag är den första att erkänna att jag inte är något energiknippe, men det finns ju gränser!

dagens låt:

janet baker sjunger when im laid in earth från purcells dido & aeneas